Jag känner och vet att det är dags. Dags för ännu en panikattack. Hjärtat slår hårt. Hårdare än vanligt. Det känns som att det snart hoppar ut genom brösten om man inte håller fast det. Luftstrupen känns som ett tomt plaströr. Ett platt, som knappt går att andas ur. Det visslar och väser när man försöker andas. Djupt ner i magen. Magen känns kall. Något ont vilar där inne. Det trycker över bröstet. Pulsen ökar. Hjärtat pumpar snabbare. Bilder dansar fram på näthinnan, gång på gång byter den rörliga bilder. Kaos. Det mörknar för ögonen, försöker ta ett djupt andetag men flämtar likt en hund. Ingen luft kommer in, ingen luft kommer ut. Jag har glömt hur man andas. Det går inte. Nu dör jag. Tårarna rinner ner för kinderna. Rasslar fram ICE-asken. In Case of Emergency asken. Ett snabbt drag och det räcker. Med flämtande andetag kan jag äntligen känna hur mina lungor fylls. Två till drag. Händerna går att kontrollera och jag slutar skaka. Jag känner längst med benen så att dem sitter kvar. Känseln har kommit tillbaka. Utmattad faller jag ihop i sängen och drar med en lättade suck täcket över huvudet.
Vi ses.